Kennel Lundetuvans blogg...

... fick jag på mina byxben i kväll... så här gick det till.

E och jag åkte hem från Strömsund och hade precis passerat Hammerdalsbron när vi såg ett överkört djur på vägen. Jag trodde först att det var en ekorre men E tyckte att den var för stor och fel färg och det höll jag med om. Kanske en katt sa vi, eller en MÅRD! Och en mård var det och det skinnet ville E (som är uppvuxen i en jägarfamilj) ha, så vi stannade och vände tillbaka. Jag körde åt sidan och slog på varningsblinkers. Då kom en bil och vi vill ju inte att den skulle köra över mården för den var hel och fin. Av fartvinden rörde den sig så det såg ut somom mården levde. Så kommer en bil till och jag skyndar mig att sparka över den till andra körbanan. Då ser vi att den verkligen rör sig och fortfarande lever.

Om det nu hade varit ett program på Animal Planet så skulle vi ha tagit med det stackars djuret till en veterinär eller ringt nån organisation som kommit och hämtat det lilla skadade mården. Men nu var vi i Jämtland och ingen tv var på plats så E springer ner till sjöstranden och hämtar en stor sten. Jag håller i en reflexväst så att de bilar som kommer ska se att vi finns där. Vi går nära och E slänger stenen i huvudet på den, men för att vara säker på att den är död så gör hon om det och det är då jag får blodskvätt på mina byxor och på reflexvästen.

Jag är så stolt över E, att hon verkligen gjorde det hon gjorde. Hon är så modig i mina ögon. Jag vet inte om jag skulle ha klarat av att göra det själv även om jag hade velat. Den lilla fina mården slapp nu lida och fick dö fort . Den slapp mosas av en massa bilar, för E tog med den hem. Och snart blir den ett vacker skinn i stället för en slamsig, blodig utspridd massa på E45:an.


Bilden på denna söta mård har jag lånat från Svenska Jägarförbundets hemsida  http://www.jagareforbundet.se/viltvetande/ovrigaarter/skogsmard.asp 
och den är fotad av Göran Ekström.

... veta hur många som egentligen besöker min blogg. Några av er vet jag om, men kan ju tänka mig att det finns åtminstonde nån fler. Min nyfikenhet (som är ganska känd och som jag numer inte skäms så mycket för eftersom jag försöker att sortera bort det onödiga) gör att jag nu ber er alla som läser detta, att skriva en liten kommentar - bara så jag får veta att ni finns.

Kram på er alla!

... då var det gjort... kastreringen av Odon. Och det är lika nervöst varje gång ett djur ska sövas - särskilt en kanin. Visste ni det att de har så hög "vakenhet" att de behöver 3 gånger så hög dos som en katt för att slockna. Sedan kan de vara svårt för dem att vakna även om de får anti-dot. Jag var tvungen att åka med Odon till veterinären en extra sväng och ge honom en skvätt till innan han ville piggna till. Nu hoppas jag att Odon och Klint kan leva lyckligt tillsammans utan att slåss så som kaninhanar brukar göra... förresten - testiklarna på en kanin har form och storlek ungefär som ett lillfinger och är opropotionerligt stora, men mycket med kaniner är ju annorlunda än andra djur.



Min fina, gosiga Odon som numera är en "det".



Har satt upp en liten extrahage så ninisarna kan beta gräs direkt från marken en stund varje dag. Funderar på att låta dem springa lösa på gården ibland men jag har inte riktigt vågat ännu, är lite rädd att det ska komma en främmande hund eller en duvhök.



Lilja kollar om det är värt ett försök att ta sig ut.



Så här bor mina kaniner. Parasollet är till för att skugga när solen skiner för varmt.



Klint och Moa kikar på nåt intressant.

Om ni klickar på länken kan ni se en liten film  http://mittklipp.aftonbladet.se/app/viewMovie.action?id=31389

... var systers yngst över att hon lärt sig cykla.


Hitta balansen är inte det lättaste, men...


... bara det blev styrfart så...


... gick det som bara den :o)

Själv minns jag hur det kändes när jag lärde mig cykla - jag var sex och ett halvt år och skulle börja skolan till hösten. Övade som bara den på en begagnad gammal blå Hercules i barnstorlek som jag fått av mamma och pappa. Började med att sitta längst ner på ramen och åkte nerför en backe, lyfte fötterna och försökte hitta balansen. När den fanns där flyttade jag upp på sadeln som var nedsänkt till det lägsta och körde samma procedur. Till slut så vågade jag lyfta upp fötterna på tramporna och så helt plötsligt kunde jag cykla och sadeln höjdes till rätt höjd. Jag kan inte minnas att någon hjälpte mig en enda gång med att hålla i och springa bakom - ville jag lära mig så fick jag göra det själv, och inte var det snack om nån hjälm heller...

En annan som var glad i dag...


... var Unni som fick spela fotboll som hon tycker är så kul. Moa och Idun bryr sig bara om små bollar...

... har vi haft i veckan.




Tjejerna var glada över att få sällskap i blåbärsskogen.


Barn och lundisar passar verkligen ihop.


En okänd vattenvarelse blev upphåvad ur sjön vid bryggan. Nån som vet vad det är?


Första båtturen var spännande... men lite för sakta gick det tyckte vår lilla gäst  ;o)


Extra chans på en smakbit :o)


Till sist måste jag bara visa er en bild på min svärmor som är 87 år...


...coolaste bönan på byn, eller?