Midsommar 2011
Dotter med sambo, 3 av mina systrar med delar av sina familjer, en kusin och vår pappas bror kom och firade en varm o härlig midsommar med oss. Värmen kom sig inte av når finväder utan av den varma atmosfären.
Vi visste att risken för regn var stor så ett provisoriskt altantak byggdes.
Ute på bryggan sken solen en liten stund.
Mågen (å dotra) band kransar till oss alla.
Älskar dem hela högen :o)
Trångt är det och ska man hämta nåt får men klättra.
Allsång är tradition på våra fester och i ännu bättre låter det med ackompanjemang på gitarr av svåger Dan.
Nytt för i år var badet, +12 grader i vattnet...
... brrrrrrr!!!
Min älskade dotter och hennes underbara sambo.
Varmt ;o)
Åsså var det det här med dagen efter... systerdotra gjorde ett gigantiskt arbete med all disken ute på bryggan, gullungen!
Som vanligt låg kameran hemma men mobilen funkar ju också ;o)
Uppdateringar
Long time, no see... Ketschup-effekt... kalla det vad ni vill, men nu har jag i alla fall gjort 5 uppdateringar på samma gång.
Det har faktiskt hänt en hel del och till sist så har jag tröttnat på att vänta på bilder från aandra och använder mina halvdåliga mobilbilder.
Scrolla nedöver till #1 och börja där, så får ni se vad som hänt...
...och jag lovar, jag ska försöka att uppdatera lite oftare hädanefter ;o)
Det har faktiskt hänt en hel del och till sist så har jag tröttnat på att vänta på bilder från aandra och använder mina halvdåliga mobilbilder.
Scrolla nedöver till #1 och börja där, så får ni se vad som hänt...
...och jag lovar, jag ska försöka att uppdatera lite oftare hädanefter ;o)
# 4 Vilma och Malin
På höstlovet kom mina älskade systerdöttrar Vilma och Malin på besök några dagar. Också min kära och allra bästa dottern Sofi följde med för att underlätta för mig eftersom jag inte var i bästa form. Aldrig skulle kunna komma på tanken att inte genomföra något jag lovar "mina" småtjejer.
På torsdagen var vi och hälsade på min svåger Micke på hans jobb.
Först törs tjejerna stå på grävarens band...
... sedan inne i styrhytten...
...och till sist åka i skopan.
Sofi fick provköra hjullastaren...
... som är så här STOOOOR.
Sedan var det dags för fika i baracken...
... och allra sist fick Sofi prova att köra grävaren, vilket hon klarade med glans.
Trots att det började bli mörkt så måste vi passade på att stanna till en stund för att kasta sten i Ammerån.
På fredagen tränade Malin och Vilma med sina hundar inför lördagens inofficiella utställning på Frösön, De lärde sig hur de skulle gå och hur de skulle ställa Idun och Ylva för att det ska bli så bra som möjligt. Framöver kvällen var det dags att bada dem och göra dem fina :o)
Vilma tvättar...
... och torkar Idun.
Malin tvättar...
... och torkar Ylva.
Tjejerna hade bestämt att vi skulle äta tacos till middan, men då
fick de allt hjälpa till med att hacka och skära medan jag stekte köttfärsen.
Dukade fram och gjorde fint fixade de också, mina småpigor.
Smaskens blev det, bara att lasta in.
Så blev det då äntligen lördag och dags för utställning.
Malin visade Ylva i juniorklass där hon fick en 1:a och Hp.
Vilma visade Idun i championklass så hon fick Bir och 2-Big.
Alla bilder är tagna med mobiltelefon därför är de grusiga, men bättre det än inga blider allas - tycker jag :o)
Tack älskade Sofi för att du hjälpte mig så att småtjejerna kunde komma trots allt.
På torsdagen var vi och hälsade på min svåger Micke på hans jobb.
Först törs tjejerna stå på grävarens band...
... sedan inne i styrhytten...
...och till sist åka i skopan.
Sofi fick provköra hjullastaren...
... som är så här STOOOOR.
Sedan var det dags för fika i baracken...
... och allra sist fick Sofi prova att köra grävaren, vilket hon klarade med glans.
Trots att det började bli mörkt så måste vi passade på att stanna till en stund för att kasta sten i Ammerån.
På fredagen tränade Malin och Vilma med sina hundar inför lördagens inofficiella utställning på Frösön, De lärde sig hur de skulle gå och hur de skulle ställa Idun och Ylva för att det ska bli så bra som möjligt. Framöver kvällen var det dags att bada dem och göra dem fina :o)
Vilma tvättar...
... och torkar Idun.
Malin tvättar...
... och torkar Ylva.
Tjejerna hade bestämt att vi skulle äta tacos till middan, men då
fick de allt hjälpa till med att hacka och skära medan jag stekte köttfärsen.
Dukade fram och gjorde fint fixade de också, mina småpigor.
Smaskens blev det, bara att lasta in.
Så blev det då äntligen lördag och dags för utställning.
Malin visade Ylva i juniorklass där hon fick en 1:a och Hp.
Vilma visade Idun i championklass så hon fick Bir och 2-Big.
Alla bilder är tagna med mobiltelefon därför är de grusiga, men bättre det än inga blider allas - tycker jag :o)
Tack älskade Sofi för att du hjälpte mig så att småtjejerna kunde komma trots allt.
# 3 Räven vs Kaniner 2-0
Mina två första kaniner, Klint och Lilja, finns inte mer för en räv som lärt sig ett lätt sätt att hitta mat har tagit dem. Ja, det är i alla fall vad jag tror, men några bevisa har jag ju inte.
Jolster, Lilja, Odon och Klint ca två veckor innan två av dem försvann.
Våra grannar som i våras köpte en kaninunge av mig kom en morgon och berättade att Sixten hade rymt. Onsdag efter fanns inte Klint i hagen och jag trodde att han blivit sjuk och krypit ner i den djupa håla som mina kaniner har grävt och att dött därnere. Jag tog kontakt med sotaren som skulle ta med en fiberoptikkamera och kika ner i hålan, men innan han hunnit komma så var även Lilja borta.
Jag blev misstänksam att något allvarligt hade hänt och undersökte hagen och buren noga men inga spår efter nån jakt hittade jag inte. Jag märkte att Odon såg rädd och annorlunda ut och upptäckte så att hans svans var borta, bara en knota och ett sår fanns kvar. Nu började jag misstänka att det var räven som varit framme och när grannen berättade att de hittat resterna efter Sixten så förstod jag att det var så.
Odon fick uppsöka veterinären och fick antibiotika med banansmak för sin förlorade svans, något som han heroiskt lät mig tvinga i honom två gånger om dagen i fem dagar. Nu har såret läkt och han verkar inte lida av att vara svanslös.
Svanslösa Odon snackar med Ylva.
Dammbygge
Änligen har vi kommit till skott med att bygga en damm här hemma på tomten. Funderingar och önskan om en har funnits i många år och när jag fyllde 50 fick jag olika former av bidrag till en av familj och släkt.
En damm som var tillräckligt djup och stor för både hundar och barn att bada i ville jag ha och nu är själva grunden gjord och det är finliret kvar.
Lätt som en plätt skalas gräset av...
...och Micke styr med van hand skopan och plockar upp stenar - stora som små - och lägger dem åt sidan.
Efter ca 2 timmar är där en lagom grop och hundarna inspekterar jobbet.
Underlagsduken är på plats...
...och så gummiduken...
...så fylls vattnet på...
...och så är det dags för provbad.
Fortsättning följer...
En damm som var tillräckligt djup och stor för både hundar och barn att bada i ville jag ha och nu är själva grunden gjord och det är finliret kvar.
Lätt som en plätt skalas gräset av...
...och Micke styr med van hand skopan och plockar upp stenar - stora som små - och lägger dem åt sidan.
Efter ca 2 timmar är där en lagom grop och hundarna inspekterar jobbet.
Underlagsduken är på plats...
...och så gummiduken...
...så fylls vattnet på...
...och så är det dags för provbad.
Fortsättning följer...
Aaaaaj!
I söndags råkade jag ut för en olycka... eller egentligen var jag ganska kalvig och oförsiktig så jag fick väl skylla mig själv.
Hade valpköpare hos mig som just kommit och vi satt på golvet och lekte och kelade med valpar då det ringde på dörren. Jag hoppar upp och ska kliva över kompostgallret när min högra fot fastnar på gallret, jag försöker justera balansen med att hoppa på ett ben men lyckas inte utan faller ner på höger knä. Känner först mest att det gör ont i knät och eftersom jag vridit det ur led två gånger förut så blir jag lite rädd, men känner samtidigt att det nog är okej med det. Kliver upp och förstår då att det är nåt tokigt i hälen, men jag kan ju gå på foten även om kallsvetten strömmar och det susar i öronen.
Nåväl jag fortsätter att umgås med valpköpare och vi äter middag, jag säger farväl till valpen och sätter mig för att titta på tv och pusta ut. Jag känner tydligt att nåt är fel men vill inte ha gjort illa mig så jag bestämmer mig för att inte åka på akuten trots att både min man och min son tycker att jag ska göra så... men jag vill inte, det kan ju inte var så farligt jag kan ju gå på foten utan att det gör ondare. Förresten gör det inte så fasligt ont över huvudtaget.
På måndag sover jag länge och är arg och sur, har svårt att gå men vill inte erkänna att nåt är mycket på tok. Ringer 1177 och där tycker de att jag ska ta 2 Alvedon och avvakta, på HC får jag intet svar. Framåt kvällen går jag med på att åka till akuten och jag kommer dit vi 19-tiden. Ca 22 kommer jag in till läkaren som konstaterar att hälsenan är av och skickar mig på röntgen för att vara säker på att det inte finns några skelettskador. När klockan är 01:30 kommer läkaren och säger att det ser bra ut och att jag kommer att bli tillfälligt gipsad eftersom de inte har nån ortos-stövel på akuten, utan en sån ska jag få nån dag senare på Ortopedtekniken.
Ca klockan 4 är vi hemma och jag får inte stödja på foten utan ska bära mig själv på kryckor och det förstår jag ju inte ska gå mer än en dag eller så innan axlar och nacke lägger av. Har tur och får komma till ortopedteknikern
redan mitt på dan dagen efter. Lite bråttom blir det att hinna så för att spara tid när vi kommer till lasarettet så ska min man parkera bilen medan jag tar mig mot ortopedteknikern med hjälp av rullstol. Vilken cirkus och fy f-n vad det var jobbigt - kände helt klart dagen efter vilka muskler som användes.
När jag så fick min ortos-stövel var det helt fantastiskt - jag stoppar bara i foten, spänner fast alla remmar och blåser upp den med en inbyggd pump och så sitter ben och fot helt fixerad och jag kan gå igen.
Ungefär 8 veckor kommer läkningen att ta. Inne i stöveln under hälen ligger 3 kilar som gör att fotleden är sträckt, dessa kommer att tas bort succesivt så att foten till slut är i 90 graders vinkel igen. Jag kan öppna på stöveln för att lufta min fot, för det är väldigt varmt där inne. Jag kan också släppa ur luften när jag sitter så att det blir lite bekvämare. Det är ganska lätt att gå i den men jag är så där 10 cm låghalt men funderar på att hitta en lösning på det ;o) ...vi får se hur det går.
Hade valpköpare hos mig som just kommit och vi satt på golvet och lekte och kelade med valpar då det ringde på dörren. Jag hoppar upp och ska kliva över kompostgallret när min högra fot fastnar på gallret, jag försöker justera balansen med att hoppa på ett ben men lyckas inte utan faller ner på höger knä. Känner först mest att det gör ont i knät och eftersom jag vridit det ur led två gånger förut så blir jag lite rädd, men känner samtidigt att det nog är okej med det. Kliver upp och förstår då att det är nåt tokigt i hälen, men jag kan ju gå på foten även om kallsvetten strömmar och det susar i öronen.
Nåväl jag fortsätter att umgås med valpköpare och vi äter middag, jag säger farväl till valpen och sätter mig för att titta på tv och pusta ut. Jag känner tydligt att nåt är fel men vill inte ha gjort illa mig så jag bestämmer mig för att inte åka på akuten trots att både min man och min son tycker att jag ska göra så... men jag vill inte, det kan ju inte var så farligt jag kan ju gå på foten utan att det gör ondare. Förresten gör det inte så fasligt ont över huvudtaget.
På måndag sover jag länge och är arg och sur, har svårt att gå men vill inte erkänna att nåt är mycket på tok. Ringer 1177 och där tycker de att jag ska ta 2 Alvedon och avvakta, på HC får jag intet svar. Framåt kvällen går jag med på att åka till akuten och jag kommer dit vi 19-tiden. Ca 22 kommer jag in till läkaren som konstaterar att hälsenan är av och skickar mig på röntgen för att vara säker på att det inte finns några skelettskador. När klockan är 01:30 kommer läkaren och säger att det ser bra ut och att jag kommer att bli tillfälligt gipsad eftersom de inte har nån ortos-stövel på akuten, utan en sån ska jag få nån dag senare på Ortopedtekniken.
Ca klockan 4 är vi hemma och jag får inte stödja på foten utan ska bära mig själv på kryckor och det förstår jag ju inte ska gå mer än en dag eller så innan axlar och nacke lägger av. Har tur och får komma till ortopedteknikern
redan mitt på dan dagen efter. Lite bråttom blir det att hinna så för att spara tid när vi kommer till lasarettet så ska min man parkera bilen medan jag tar mig mot ortopedteknikern med hjälp av rullstol. Vilken cirkus och fy f-n vad det var jobbigt - kände helt klart dagen efter vilka muskler som användes.
När jag så fick min ortos-stövel var det helt fantastiskt - jag stoppar bara i foten, spänner fast alla remmar och blåser upp den med en inbyggd pump och så sitter ben och fot helt fixerad och jag kan gå igen.
Ungefär 8 veckor kommer läkningen att ta. Inne i stöveln under hälen ligger 3 kilar som gör att fotleden är sträckt, dessa kommer att tas bort succesivt så att foten till slut är i 90 graders vinkel igen. Jag kan öppna på stöveln för att lufta min fot, för det är väldigt varmt där inne. Jag kan också släppa ur luften när jag sitter så att det blir lite bekvämare. Det är ganska lätt att gå i den men jag är så där 10 cm låghalt men funderar på att hitta en lösning på det ;o) ...vi får se hur det går.
Minnesgudstjänst...
... för de som avlidit i Brunflo församling under det senaste året var det i Brunflo kyrka. En av dessa var min pappa som dog 11 februari 2008. I kyrkan tändes ett ljus för var och en av de 109 personerna, de anhöriga kunde sedan hämta just "sitt" ljus.
Innan vi gick till kyrkan träffades vi hemma hos en av mina systrar och åt tillsammans. Efterrätten var en god fruktsallad...
... som mina underbara systerdöttrar gjorde...
... och servarade tillsammans med vaniljsås.
Jag är så lyckligt lottad som har alla mina systrar.
Innan vi gick till kyrkan träffades vi hemma hos en av mina systrar och åt tillsammans. Efterrätten var en god fruktsallad...
... som mina underbara systerdöttrar gjorde...
... och servarade tillsammans med vaniljsås.
Jag är så lyckligt lottad som har alla mina systrar.
Blodskvätt...
... fick jag på mina byxben i kväll... så här gick det till.
E och jag åkte hem från Strömsund och hade precis passerat Hammerdalsbron när vi såg ett överkört djur på vägen. Jag trodde först att det var en ekorre men E tyckte att den var för stor och fel färg och det höll jag med om. Kanske en katt sa vi, eller en MÅRD! Och en mård var det och det skinnet ville E (som är uppvuxen i en jägarfamilj) ha, så vi stannade och vände tillbaka. Jag körde åt sidan och slog på varningsblinkers. Då kom en bil och vi vill ju inte att den skulle köra över mården för den var hel och fin. Av fartvinden rörde den sig så det såg ut somom mården levde. Så kommer en bil till och jag skyndar mig att sparka över den till andra körbanan. Då ser vi att den verkligen rör sig och fortfarande lever.
Om det nu hade varit ett program på Animal Planet så skulle vi ha tagit med det stackars djuret till en veterinär eller ringt nån organisation som kommit och hämtat det lilla skadade mården. Men nu var vi i Jämtland och ingen tv var på plats så E springer ner till sjöstranden och hämtar en stor sten. Jag håller i en reflexväst så att de bilar som kommer ska se att vi finns där. Vi går nära och E slänger stenen i huvudet på den, men för att vara säker på att den är död så gör hon om det och det är då jag får blodskvätt på mina byxor och på reflexvästen.
Jag är så stolt över E, att hon verkligen gjorde det hon gjorde. Hon är så modig i mina ögon. Jag vet inte om jag skulle ha klarat av att göra det själv även om jag hade velat. Den lilla fina mården slapp nu lida och fick dö fort . Den slapp mosas av en massa bilar, för E tog med den hem. Och snart blir den ett vacker skinn i stället för en slamsig, blodig utspridd massa på E45:an.
Bilden på denna söta mård har jag lånat från Svenska Jägarförbundets hemsida http://www.jagareforbundet.se/viltvetande/ovrigaarter/skogsmard.asp
och den är fotad av Göran Ekström.
E och jag åkte hem från Strömsund och hade precis passerat Hammerdalsbron när vi såg ett överkört djur på vägen. Jag trodde först att det var en ekorre men E tyckte att den var för stor och fel färg och det höll jag med om. Kanske en katt sa vi, eller en MÅRD! Och en mård var det och det skinnet ville E (som är uppvuxen i en jägarfamilj) ha, så vi stannade och vände tillbaka. Jag körde åt sidan och slog på varningsblinkers. Då kom en bil och vi vill ju inte att den skulle köra över mården för den var hel och fin. Av fartvinden rörde den sig så det såg ut somom mården levde. Så kommer en bil till och jag skyndar mig att sparka över den till andra körbanan. Då ser vi att den verkligen rör sig och fortfarande lever.
Om det nu hade varit ett program på Animal Planet så skulle vi ha tagit med det stackars djuret till en veterinär eller ringt nån organisation som kommit och hämtat det lilla skadade mården. Men nu var vi i Jämtland och ingen tv var på plats så E springer ner till sjöstranden och hämtar en stor sten. Jag håller i en reflexväst så att de bilar som kommer ska se att vi finns där. Vi går nära och E slänger stenen i huvudet på den, men för att vara säker på att den är död så gör hon om det och det är då jag får blodskvätt på mina byxor och på reflexvästen.
Jag är så stolt över E, att hon verkligen gjorde det hon gjorde. Hon är så modig i mina ögon. Jag vet inte om jag skulle ha klarat av att göra det själv även om jag hade velat. Den lilla fina mården slapp nu lida och fick dö fort . Den slapp mosas av en massa bilar, för E tog med den hem. Och snart blir den ett vacker skinn i stället för en slamsig, blodig utspridd massa på E45:an.
Bilden på denna söta mård har jag lånat från Svenska Jägarförbundets hemsida http://www.jagareforbundet.se/viltvetande/ovrigaarter/skogsmard.asp
och den är fotad av Göran Ekström.
Skulle vilja...
... veta hur många som egentligen besöker min blogg. Några av er vet jag om, men kan ju tänka mig att det finns åtminstonde nån fler. Min nyfikenhet (som är ganska känd och som jag numer inte skäms så mycket för eftersom jag försöker att sortera bort det onödiga) gör att jag nu ber er alla som läser detta, att skriva en liten kommentar - bara så jag får veta att ni finns.
Kram på er alla!
Kram på er alla!
Stolt och glad...
... var systers yngst över att hon lärt sig cykla.
Hitta balansen är inte det lättaste, men...
... bara det blev styrfart så...
... gick det som bara den :o)
Själv minns jag hur det kändes när jag lärde mig cykla - jag var sex och ett halvt år och skulle börja skolan till hösten. Övade som bara den på en begagnad gammal blå Hercules i barnstorlek som jag fått av mamma och pappa. Började med att sitta längst ner på ramen och åkte nerför en backe, lyfte fötterna och försökte hitta balansen. När den fanns där flyttade jag upp på sadeln som var nedsänkt till det lägsta och körde samma procedur. Till slut så vågade jag lyfta upp fötterna på tramporna och så helt plötsligt kunde jag cykla och sadeln höjdes till rätt höjd. Jag kan inte minnas att någon hjälpte mig en enda gång med att hålla i och springa bakom - ville jag lära mig så fick jag göra det själv, och inte var det snack om nån hjälm heller...
En annan som var glad i dag...
... var Unni som fick spela fotboll som hon tycker är så kul. Moa och Idun bryr sig bara om små bollar...
Hitta balansen är inte det lättaste, men...
... bara det blev styrfart så...
... gick det som bara den :o)
Själv minns jag hur det kändes när jag lärde mig cykla - jag var sex och ett halvt år och skulle börja skolan till hösten. Övade som bara den på en begagnad gammal blå Hercules i barnstorlek som jag fått av mamma och pappa. Började med att sitta längst ner på ramen och åkte nerför en backe, lyfte fötterna och försökte hitta balansen. När den fanns där flyttade jag upp på sadeln som var nedsänkt till det lägsta och körde samma procedur. Till slut så vågade jag lyfta upp fötterna på tramporna och så helt plötsligt kunde jag cykla och sadeln höjdes till rätt höjd. Jag kan inte minnas att någon hjälpte mig en enda gång med att hålla i och springa bakom - ville jag lära mig så fick jag göra det själv, och inte var det snack om nån hjälm heller...
En annan som var glad i dag...
... var Unni som fick spela fotboll som hon tycker är så kul. Moa och Idun bryr sig bara om små bollar...
Semestergäster...
... har vi haft i veckan.
Tjejerna var glada över att få sällskap i blåbärsskogen.
Barn och lundisar passar verkligen ihop.
En okänd vattenvarelse blev upphåvad ur sjön vid bryggan. Nån som vet vad det är?
Första båtturen var spännande... men lite för sakta gick det tyckte vår lilla gäst ;o)
Extra chans på en smakbit :o)
Till sist måste jag bara visa er en bild på min svärmor som är 87 år...
...coolaste bönan på byn, eller?
Tjejerna var glada över att få sällskap i blåbärsskogen.
Barn och lundisar passar verkligen ihop.
En okänd vattenvarelse blev upphåvad ur sjön vid bryggan. Nån som vet vad det är?
Första båtturen var spännande... men lite för sakta gick det tyckte vår lilla gäst ;o)
Extra chans på en smakbit :o)
Till sist måste jag bara visa er en bild på min svärmor som är 87 år...
...coolaste bönan på byn, eller?
Stolta...
... och väldigt glada är vi över att kunna berätta att NV-08 NUCH Lundetuvans Odin Trollnype är Årets Lundehund 2008 i lundehundens hemland Norge. Det är verkligen en ära att få en sådan titel på en hund som man fött upp. En stor tack till Odins matte, Beate ha som kuskat land och rike kring och ställt ut "den lille svensken", utan dig skulle inte detta ha varit möljigt.
Odin i Troms... ... och i Öysand.
GRATTIS till oss allihopa :o)
Ps. Odin är helbror med Orchis-kullen.
Odin i Troms... ... och i Öysand.
GRATTIS till oss allihopa :o)
Ps. Odin är helbror med Orchis-kullen.
5-veckor-och-några-dagar-porträtt
På grund av olika saker så blev det inga vecko-porträtt på valparna förän idag. Men den som väntar på nåt gott...
Nanna sitter...
... och står.
Ägir sitter...
... och står.
Truls sitter...
... och står.
Foss sitter...
... och står.
foto: Erika Espwall
Den här gången lockade jag valparna med ost på stå-bilderna och det gick ju riktigt bra.
Ska försöka plocka ut några lekbilder från köket så ni får se... kanske ska jag till och med prova att fixa en filmsnutt, kanske...
Nanna sitter...
... och står.
Ägir sitter...
... och står.
Truls sitter...
... och står.
Foss sitter...
... och står.
foto: Erika Espwall
Den här gången lockade jag valparna med ost på stå-bilderna och det gick ju riktigt bra.
Ska försöka plocka ut några lekbilder från köket så ni får se... kanske ska jag till och med prova att fixa en filmsnutt, kanske...
Rädda Mammorna.
Varje dag våldtas, stympas och dödas kvinnor i krigs- och konfliktområden. I dagens krig och konflikter används sexualiserat våld medvetet som vapen. De våldtagna kvinnorna och flickorna riskerar förutom skador, oönskade graviditeter och förnedring även att förskjutas från sin familj och sin by. Skammen och skulden är ofta för stor.
Snälla ni som brukar läsa min blogg, ge en gåva till Mammorna via länken här på min sida. En gåva till Mammorna är samtidigt en gåva till barnen och familjen, Inget bidrag är för stort eller för litet. Många bäckar små...
Titta gärna på bildspelet http://www.redcross.se/kongobok/index.html och filmen http://www.streamio.se/Play?projectId=7083&language=swedish men jag måste varna er för det är starka bilder.
På Mors dag nu på söndag kl 20.00 direktsänder TV4 och Röda Korset en insamlingskväll för mammorna.
Kram! // Maria
Äntligen...
... var det dags för Vilma att få hämta sin egen kattunge... åsså fick mamma Annika en på samma gång också.
En lång resa men väl värd det, tyckte Vilma.
"Nu är jag din mamma förstår du... " och Tösen proteserar inte mot det.
Mysak vill också sitta i famnen, men...
... det är bäst för båda att sitta i buren när de åker bil.
Resan gick väldigt bra, förutom att Mysak blev lite åksjuk och kräktes.
En lång resa men väl värd det, tyckte Vilma.
"Nu är jag din mamma förstår du... " och Tösen proteserar inte mot det.
Mysak vill också sitta i famnen, men...
... det är bäst för båda att sitta i buren när de åker bil.
Resan gick väldigt bra, förutom att Mysak blev lite åksjuk och kräktes.
Glömde...
... kameran på Brukshundklubben i kväll så det blir inga bilder idag.
Kan i alla fall berätta att alla valpar nu går upp i vikt och växer bra. Även kaninungarna frodas och alla 10 lever ännu.
God natt!
Kan i alla fall berätta att alla valpar nu går upp i vikt och växer bra. Även kaninungarna frodas och alla 10 lever ännu.
God natt!
Dagens bilder :o)
Valparna växer och frodas. 3:an hade lite svårt att hitta spenarna så jag har fått hjälpa till lite, men nu har han fattat hur det går till. Alla har i alla fall ökat i vikt - 1:an +10g och väger nu 165g, 2:an +15g väger nu 205g och så 3:an som gått upp 5g och nu väger 170g.
Moa är en duktig mamma.
2:an, 1:an och 3:an.
Alla 10 har överlevt sin andra natt - hoppas det fortsätter så.
Unni, som inte får några egna valpar nu, kommer nog att adoptera kaninungarna. Hon hade väldigt gärna velat tvätta dem lite men jag är inte så säker på att mamma Lilja skulle uppskatta det, även om hon är kompis med alla hundarna här.
Det närmar sig för Idun...
En biltur...
... var vi tvugna att ta igår kväll och nu förstår jag hur skotträdsla hos en hund ser ut.
Runt fem small det första gången och Unni kom springande och ville upp i knät. Hon lugnade ner sig efer ett tag, men när det började smälla ännu mer blev hon verkligen orolig. Hon sprang fram och tillbaka och hela tiden gnällde hon bedrövat, stessade upp sig mer och mer och hässjade. Moa reagerade lite annorlunda, hon blev som alldeles stel och nästan apatisk samtidigt som hon var på helspänn. Idun brydde sig inte och jag hoppas att det förblir så trots de andras reaktioner.
När klockan var runt tio så började det bli ohållbart så vi satte alla hundarna i bilen och köre mot Östersund. Efter en minut var det alldeles lugnt, inget gnäll inget hässjande, Unni och Moa bara låg och åkte bil som de brukar. De fortsatte att hålla sig lugna även om bilen stod still med motorn igång. Vid halv ett var vi hemma igen och det var slut på smällandet.
Mest orolig var jag för att Moas oro skulle få henne att börja föda sina valpar och att det skulle vara för tidigt. Jag oroade mig också för Lilja Kanin som även honska ha sina ungar vilken dag som helst - en kaninhona som oroas för mycket biter ihjäl sina ungar.
Som tur var så gick allt bra och alla magar fortsätter att växa ett tag till :o)
Runt fem small det första gången och Unni kom springande och ville upp i knät. Hon lugnade ner sig efer ett tag, men när det började smälla ännu mer blev hon verkligen orolig. Hon sprang fram och tillbaka och hela tiden gnällde hon bedrövat, stessade upp sig mer och mer och hässjade. Moa reagerade lite annorlunda, hon blev som alldeles stel och nästan apatisk samtidigt som hon var på helspänn. Idun brydde sig inte och jag hoppas att det förblir så trots de andras reaktioner.
När klockan var runt tio så började det bli ohållbart så vi satte alla hundarna i bilen och köre mot Östersund. Efter en minut var det alldeles lugnt, inget gnäll inget hässjande, Unni och Moa bara låg och åkte bil som de brukar. De fortsatte att hålla sig lugna även om bilen stod still med motorn igång. Vid halv ett var vi hemma igen och det var slut på smällandet.
Mest orolig var jag för att Moas oro skulle få henne att börja föda sina valpar och att det skulle vara för tidigt. Jag oroade mig också för Lilja Kanin som även honska ha sina ungar vilken dag som helst - en kaninhona som oroas för mycket biter ihjäl sina ungar.
Som tur var så gick allt bra och alla magar fortsätter att växa ett tag till :o)
Tjocka magar
Jag är ofta efterklok och så även denna gång. Självklart skulle jag ha mätt midjorna på tjejerna innan de blev parade, men, men... Nu har jag ju sån "tur" att Unni är sitt smala jag så jag kan jämföra hennes mått med Moa och Idun, de är normalt ganska lika stora. Så här såg det ut idag...
... Unni 27 cm...
... Moa 37 cm...
... och Idun 36cm runt midjan.
Snart smäller det!
... Unni 27 cm...
... Moa 37 cm...
... och Idun 36cm runt midjan.
Snart smäller det!
Garagestädning
I två dagar har jag och vovvarna varit hos dotter med sambo och katter. Vi har städat ur garaget och en del av källaren, det är ju så mycket roligare och lättare med sånt jobb när man är två. Två fullastade släpvagnar kördes till avfallstationen. På en av dem fanns en trasig toastol, åhej...! va kul det var att svinga iväg den så den landade i containern med dunder och brak :o)
Hoppsan..! vilket stort garage det fanns där innanför...
Lass #2 på gång.
Tjejerna kollar så att allt går rätt till... vad skulle man göra utan kompostgaller ;o)
"Barnbarnet" Frasse lurpassar på Moa.
Det går faktiskt jättebra med katterna och hundarna tillsammans. Frasse har ju känt mina hundar ända sedan han var liten, men de två andra - Mikuni och Katten - hade ju inte träffat dem förrän de var vuxna. Mikuni är fortfarande väldigt skeptisk och håller sig på sin kant när hundarna är på besök. Katten däremot har kopplat ihop hundarna med god mat och gör allt han kan för att charma till sig en liten extra tugga. Hundarna låssas som om katterna inte finns, och särskilt Unni tycker att de är ganska läskiga.
"Bonusbarnbarnet" Mikuni kikar skeptiskt på hundarna.
"Bonusbarnbarn" två - Katten - ser så charmig ut som bara han kan :o) ...vilket leende va..!?
Hoppsan..! vilket stort garage det fanns där innanför...
Lass #2 på gång.
Tjejerna kollar så att allt går rätt till... vad skulle man göra utan kompostgaller ;o)
"Barnbarnet" Frasse lurpassar på Moa.
Det går faktiskt jättebra med katterna och hundarna tillsammans. Frasse har ju känt mina hundar ända sedan han var liten, men de två andra - Mikuni och Katten - hade ju inte träffat dem förrän de var vuxna. Mikuni är fortfarande väldigt skeptisk och håller sig på sin kant när hundarna är på besök. Katten däremot har kopplat ihop hundarna med god mat och gör allt han kan för att charma till sig en liten extra tugga. Hundarna låssas som om katterna inte finns, och särskilt Unni tycker att de är ganska läskiga.
"Bonusbarnbarnet" Mikuni kikar skeptiskt på hundarna.
"Bonusbarnbarn" två - Katten - ser så charmig ut som bara han kan :o) ...vilket leende va..!?
