Dammbygge
Änligen har vi kommit till skott med att bygga en damm här hemma på tomten. Funderingar och önskan om en har funnits i många år och när jag fyllde 50 fick jag olika former av bidrag till en av familj och släkt.
En damm som var tillräckligt djup och stor för både hundar och barn att bada i ville jag ha och nu är själva grunden gjord och det är finliret kvar.
Lätt som en plätt skalas gräset av...
...och Micke styr med van hand skopan och plockar upp stenar - stora som små - och lägger dem åt sidan.
Efter ca 2 timmar är där en lagom grop och hundarna inspekterar jobbet.
Underlagsduken är på plats...
...och så gummiduken...
...så fylls vattnet på...
...och så är det dags för provbad.
Fortsättning följer...
En damm som var tillräckligt djup och stor för både hundar och barn att bada i ville jag ha och nu är själva grunden gjord och det är finliret kvar.
Lätt som en plätt skalas gräset av...
...och Micke styr med van hand skopan och plockar upp stenar - stora som små - och lägger dem åt sidan.
Efter ca 2 timmar är där en lagom grop och hundarna inspekterar jobbet.
Underlagsduken är på plats...
...och så gummiduken...
...så fylls vattnet på...
...och så är det dags för provbad.
Fortsättning följer...
Unni
Nu har Unni flyttat till sin nya familj i Älsbyn.
Strax efter att vi fått reda på att Unni aldrig skulle kunna få valpar så bestämde jag att hon skulle omplaceras. När så Moa fick fina tikvalpar och jag beslutade mig för att behålla Ylva så var det bara så, Unni skulle få flytta när rätt hem dök upp. Jag har ju inte letat aktivt efter ett nytt hem till henne utan väntat på det rätta tillfället och helt plötsligt var det här.
Det började med att nya matte Jenny en morgon ringde och frågade om de fick komma in på vägen hem från semestern i Östersund och titta på mina lundehundar. Självklart fick de det och jag kände med en gång att här är Unnis nya familj. Barnen var mjuka och fina i sina händer när de klappade och kramade, och Jenny hade under flera år velat ha en lundehund och tyckte det var bättre att ta en vuxen när barnen var små. Pappa/nya husse var med på noterna han med och tyckte det kunde vara trevligt med lite resesällskap ibland på jobbet som tradarchaffis.
Det blev bestämt att de skulle komma tillbaka efter några dagar och hämta henne och i tisdags var det dags. Jag är fullständigt säker på att Unni visste vad som var på gång och hon var glad över det. Med svansen i vädret ledde hon ut sin nya husse och matte till bilen, hon som brukar vägra att gå om ingen annan av hundarna eller jag är med.
Resan hem till Älvsbyn gick bra och Unni låg på mattes fötter hela tiden.
foto: Jenny Lundkvist
Och här ligger hon nu, utanför sitt nya hem och gnager på ett ben utan att behöva dela med sig eller vara ängslig för att nån ska komma och knycka det av henne.
Jag önska Unni och hennes nya familj allt gott och lycka till.
Strax efter att vi fått reda på att Unni aldrig skulle kunna få valpar så bestämde jag att hon skulle omplaceras. När så Moa fick fina tikvalpar och jag beslutade mig för att behålla Ylva så var det bara så, Unni skulle få flytta när rätt hem dök upp. Jag har ju inte letat aktivt efter ett nytt hem till henne utan väntat på det rätta tillfället och helt plötsligt var det här.
Det började med att nya matte Jenny en morgon ringde och frågade om de fick komma in på vägen hem från semestern i Östersund och titta på mina lundehundar. Självklart fick de det och jag kände med en gång att här är Unnis nya familj. Barnen var mjuka och fina i sina händer när de klappade och kramade, och Jenny hade under flera år velat ha en lundehund och tyckte det var bättre att ta en vuxen när barnen var små. Pappa/nya husse var med på noterna han med och tyckte det kunde vara trevligt med lite resesällskap ibland på jobbet som tradarchaffis.
Det blev bestämt att de skulle komma tillbaka efter några dagar och hämta henne och i tisdags var det dags. Jag är fullständigt säker på att Unni visste vad som var på gång och hon var glad över det. Med svansen i vädret ledde hon ut sin nya husse och matte till bilen, hon som brukar vägra att gå om ingen annan av hundarna eller jag är med.
Resan hem till Älvsbyn gick bra och Unni låg på mattes fötter hela tiden.
foto: Jenny LundkvistOch här ligger hon nu, utanför sitt nya hem och gnager på ett ben utan att behöva dela med sig eller vara ängslig för att nån ska komma och knycka det av henne.
Jag önska Unni och hennes nya familj allt gott och lycka till.
